Vår, hund och trädgård

Vi har väl alla som har både hund och trädgård delat den här upplevelsen, du vet när när känslorna åker berg-och-dalbana? Tänk dig in i situationen, det börjar bli riktigt sköna dagar ute, dygnsmedeltemperaturen håller sig på stadigt plussidan, solen värmer gott och trädgården börjar vakna till liv. Insekter surrar och fåglarna kvittrar. Din hund är med dig, glad över att ni har tid att umgås.

Du har varit och köpt blommor, komponerat ett litet mästerverk i kruka och ställt ut på trappan. Nöjd och belåten vänder du ryggen till för att bara hämta en kopp kaffe eller något annat. Väl tillbaka på trappan byts den där härliga känslan abrupt ut mot något helt annat när du upptäcker valp- eller unghundsslyngeln grävandes med stor inlevelse och frenesi i planteringen. Jorden, som förstås är lättgrävd sprutar som en kaskad. De nyss så vackra plantorna ligger massakrerade runt ikring och liknar snarare något som körts över av gräsklipparen.

Just där och då är du inte riktigt lika lycklig i ditt hundägande. Kanske kallar du kanske den lilla älsklingen för något du inte brukar? I detta ögonblick är ni på direkt kollisionskurs. Hundrackaren har riktigt roligt i sitt undersökande, själv känner du dig som en uppretad eldsprutande drake.

De brukar sluta lyckligt de här små incidenterna i alla fall. Ibland går det till och med att lappa ihop kreationen hjälpligt igen. Den blir något mindre estetiskt tilltalande, men det är i alla fall lite välkomnande blommor på trappan. Den unga blomsabotören har förhoppningsvis insett att när matte/husse gräver ner något och ställer fram det så betyder det mot all förmodan INTE att det ska grävas upp. Antagligen tycker den lilla juvelen att du är märklig.

Växterna kanske inte riktigt hämtar sig igen, men relationen med den lilla fyrfotingen brukar däremot snart blomstra som innan. Vad säger du, känns det igen…?