Att hitta hem i en ny värld

Sedan den dag vi kom hem har Ila och jag tränat mycket på grunderna, men jag saknade ett sammanhang. Vad skulle jag göra av all den kunskap som jag och Ila samlade på oss?

Jag är väldigt mån om psyke och soma, huvud och kropp. Jag är certifierad massageterapeut på människa och tycker att det är viktigt att alla delar av människa eller djur vill samma sak. Det tillsammans med att jag inte är särskilt tävlingsintresserad har gjort att jag har ett större intresse för träning än för tävling.

Ila som hon kom att heta var sju månader gammal när jag kom ner till Portugal. Hon levde ett fantastiskt liv på gården med sina släktingar och ett gäng andra hundar och alla hästarna. Hon hade aldrig haft ett koppel eller varit inomhus, hon kom på inkallning med de andra hundarna men hade inget eget namn, de kallade henne för “Mickans hund”. Det här passade mig bra då jag kunde träna henne på det vis som jag vill och jag vet precis vad som har hänt på vägen och hur hon reagerar. Precis som med en åtta veckors valp, fast fem månader senare. Att lära sig gå fint i koppel tog 15 min, sitt namn kunde hon på 5 min. Så har det fortsatt, hon lär sig allt jag presenterar för henne och för att må bra måste hon träna mentalt i 15–20 min/dag. Minst. Jag har tur som har en god vän som är hundtränare vilket har gjort att jag har gått ett flertal hundkurser under de här dryga året.

Ila älskar att arbeta med nosen och är riktigt duktig på det. Antagligen har de första månaderna på gården och den frihet och sökande efter allt gott som man kan hitta på en gård har gjort att hon kan sålla i lukterna. Att springa är en annan favoritaktivitet. Genom att kombinera dessa två i en och samma aktivitet; SÖK tror jag att jag har hittat hennes bästa gren. Men eftersom hon inte är en brukshund, inte ens en registrerad galgo utan räknas som blandras kan vi inte tävla i bruksgrenarna. Det gjorde att jag kände mig lite vilse och det gick så långt att jag funderade på att skaffa en till hund av bruksras så att jag kunde “känna mig hemma” någonstans och Ila skulle få träna vid sidan av. Så snubblade jag än en gång över det som jag tror kan bli vår framtid; IPO-R, IPO räddning. Där är alla hundar välkomna att tävla, och det verkar vara en superrolig gren där lydnaden är väldigt inriktad på de situationer som hunden kan råka ut för på ett räddningsuppdrag. Märkliga underlag, andra hundar och att bli buren till exempel och sökdelen är också mer verklighetsbaserad. Det här är en sport som nu ska undersökas närmare för att se om det passar oss. Hur har ni hittat ert sammanhang i hundvärlden? Eller söker du fortfarande?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *