Träna dina kompisar

Jag och Ila tränar mycket sök, i många fall är vi då beroende av att träna tillsammans med andra. Det innebär att jag är figurant åt andra och mina träningskompisar är figuranter åt mig. Eftersom vi arbetar med varandras hundar måste vi ha stor tillit till varandra.

Jag ser sällan vad det är som händer där ute när min hund hittar en figurant utan jag är beroende av att de är införstådda med av vad jag vill. De måste också berätta för mig hur min hund betedde sig och vad som hände.

Jag måste ta fullt ansvar för träningen av min hund, det ligger på mig att förklara för mina träningskompisar vad det är jag vill ha och att försäkra mig om att de har förstått vad jag menar.

Hur noggrann jag än är kommer det att bli missförstånd, och det är aldrig en katastrof!

Jag tänker att det är som när jag tränar med Ila, jag kan lägga upp träningen hur bra som helst ändå kan det bli fel! Det enda det innebär att jag har lärt känna min hund och mig lite bättre och att jag får fundera på hur jag ska lägga upp nästa pass.

Skulle jag bli irriterad på min hund och banna henne kommer det leda till en hund som inte försöker eller som slutar gilla att träna. Gör jag detsamma med mina träningskompisar kommer även de att bli osäkra och kanske sluta komma till träningarna.

Därför har jag med mig klicker-tänket även när jag kommunicerar med mina träningskompisar, alla ska gå ifrån träningen och känna sig stolta, glada och se fram emot nästa gång.

Behandla dina träningskompisar som du behandlar din hund

Tricket att träna en icke-brukshund

Att träna tillsammans med en hund som inte är av en klassisk brukshundsras, utmanar mig extra mycket som förare. Jag kan inte tjata! Efter inlärning och två bra utföranden räcker det för Ila, sen tappar hon intresset och gör något annat tills hon har lust igen. Skulle jag då bli sur på henne skulle hon packa ihop och checka ut för dagen.
Ila är en vinthund och en av de vanligaste fördomarna är att de är omöjliga att lära något. Inte mycket kan vara mer fel, i alla fall inte när det gäller Ila. Hon älskar att lära sig nya saker och att träna, men det finns en hel del saker som jag som tränare behöver tänka på för att utvecklingen ska gå framåt.
Jag skaffade inte Ila för att jag ville ha en hund att träna och tävla med, utan jag blev kär i hennes väsen. När hon sedan kom hem och vi gick valpkurs visade det sig att hon är lättlärd, och att hon är mycket trevligare att ha i möblerade hus om hon får mental stimulans dagligen.
Jag kan inte tro att jag kan träna på en sak under ett pass, utan jag får istället tänka ut minst tre olika saker som vi kan träna under varje pass.
Exempel på övningar till ett pass:
Fritt följ
Apportering
Balansboll
Ett annat pass kan se ut så här:
Uppletande
Specialsök
Platsliggning
Genom att ha tre olika övningar kan jag varva dem och på så sätt hålla Ila intresserad av det vi gör och öka svårighetsgraden i varje del under ett och samma pass. När inlärningen är gjord gäller det att repetera en sak max två gånger innan jag byter uppgift. Jag måste också generalisera ett beteende väldigt snabbt annars står jag där ensam med godis, leksak och klicker och Ila roar sig med annat som är mer intressant.

Det är genom utmaningar vi växer

Min hund morrar åt mig, och det är okej

Ila har ett beteende som många anser vara ett problem, och som jag också har sett som något negativt, hon kan morra om man klappar henne när hon sover.
Hon är faktiskt inte särskilt gosig i det stora hela, eller, hon är hur gosig som helst när det passar henne. Men hon är inte den som ligger på en som ett plåster och tigger klappar så fort man sätter sig ner. Det händer ett par gånger i veckan att hon kommer och lägger sig hos mig i soffan eller ligger i sin bädd i hörnet av soffan och kräver gos. Då ligger hon och sparkar och bjäfsar (skäller utan ljud) tills någon kommer och kliar henne på magen.
Men om man gosar med henne när hon inte är sugen kan hon morra.
Jag har alltid respekterat henne när hon säger ifrån. Hon är inte bekväm i situationen och har inget annat sätt att säga det på än på det enda sätt en hund gör, genom att morra.
Jag är glad att min hund har en sådan tillit och kommunikation att hon känner att kan säga nej och att det är värt att säga nej. Hon vet att jag kommer att lyssna och att respektera det hon förmedlar.
Om det är något som måste utföras som att vaccineras, klippa klor eller annan hantering har hon aldrig morrat, men visar tydligt att hon inte är helt bekväm i situationen.
Genom pedagogiskt förberedande arbete vet hon nu vad som väntar och har inga problem vid dessa pressade situationer.
Genom att tänka mig in i Ilas situation och synvinkel blir det lite jobbigare för mig på kort sikt då jag måste arbeta med de problem som vi har i umgänget och tilliten. Men på lång sikt har vi allt att vinna på det, hon vet att hon alltid kan säga sitt hjärtas ord och att hon är trygg i mina händer!
Om du ändrar hur du ser på saker, förändras de saker du ser!


När träningen är roligare än målet

Nu har vi gått kurs i IPO-R, två tillfällen lydnad och två tillfällen med ruinsök. Både jag och Ila är nu ännu mer taggade på den här tävlingsformen. Många av detaljerna är kul att träna och de kommer att göra mig till en bättre hundtränare och Ila kommer att ha en roligare vardag. Många av momenten utmanar oss verkligen.

Platsliggningen, gruppen och tunneln är några av de detaljer som vi kommer få arbeta mycket med innan jag kan känna mig trygg med att de sitter. Som tur är har jag kommit på hur kul det är att träna det som jag är “sämst” på. Jag blir alldeles lycklig när jag lyckas hitta en väg framåt i träningen där vi har brutit ner ett helt moment i små, små delar och långsamt kan ta oss mot målet.

Nu har vi gått en minikurs på tre tillfällen med fokus på stopp. Det var vi och tre fågelhundar. Målet för de andra var helt annat än mitt mål, men mycket av grunderna är de samma så det gick bra att träna tillsammans ändå. För oss är målet att jag ska kunna skicka Ila upp på en planka och där ska hon invänta att jag kommer ikapp. Det betyder att hon ska kunna stanna stående och vänta uppmärksamt på nästa kommando.

Jag har verkligen inte haft en aning om hur jag ska kunna få till det så jag har avvaktat tills jag kunnat få hjälp med detta. Med instruktörens guidning har vi tagit oss en bit mot målet och jag kan nu se hur vi ska ta oss vidare på egen hand.

Fundera på vad din och din hunds svaghet är och hur ni kan hitta glädjen i att träna på just det.

Att hitta hem i en ny värld

Sedan den dag vi kom hem har Ila och jag tränat mycket på grunderna, men jag saknade ett sammanhang. Vad skulle jag göra av all den kunskap som jag och Ila samlade på oss?

Jag är väldigt mån om psyke och soma, huvud och kropp. Jag är certifierad massageterapeut på människa och tycker att det är viktigt att alla delar av människa eller djur vill samma sak. Det tillsammans med att jag inte är särskilt tävlingsintresserad har gjort att jag har ett större intresse för träning än för tävling.

Ila som hon kom att heta var sju månader gammal när jag kom ner till Portugal. Hon levde ett fantastiskt liv på gården med sina släktingar och ett gäng andra hundar och alla hästarna. Hon hade aldrig haft ett koppel eller varit inomhus, hon kom på inkallning med de andra hundarna men hade inget eget namn, de kallade henne för “Mickans hund”. Det här passade mig bra då jag kunde träna henne på det vis som jag vill och jag vet precis vad som har hänt på vägen och hur hon reagerar. Precis som med en åtta veckors valp, fast fem månader senare. Att lära sig gå fint i koppel tog 15 min, sitt namn kunde hon på 5 min. Så har det fortsatt, hon lär sig allt jag presenterar för henne och för att må bra måste hon träna mentalt i 15–20 min/dag. Minst. Jag har tur som har en god vän som är hundtränare vilket har gjort att jag har gått ett flertal hundkurser under de här dryga året.

Ila älskar att arbeta med nosen och är riktigt duktig på det. Antagligen har de första månaderna på gården och den frihet och sökande efter allt gott som man kan hitta på en gård har gjort att hon kan sålla i lukterna. Att springa är en annan favoritaktivitet. Genom att kombinera dessa två i en och samma aktivitet; SÖK tror jag att jag har hittat hennes bästa gren. Men eftersom hon inte är en brukshund, inte ens en registrerad galgo utan räknas som blandras kan vi inte tävla i bruksgrenarna. Det gjorde att jag kände mig lite vilse och det gick så långt att jag funderade på att skaffa en till hund av bruksras så att jag kunde “känna mig hemma” någonstans och Ila skulle få träna vid sidan av. Så snubblade jag än en gång över det som jag tror kan bli vår framtid; IPO-R, IPO räddning. Där är alla hundar välkomna att tävla, och det verkar vara en superrolig gren där lydnaden är väldigt inriktad på de situationer som hunden kan råka ut för på ett räddningsuppdrag. Märkliga underlag, andra hundar och att bli buren till exempel och sökdelen är också mer verklighetsbaserad. Det här är en sport som nu ska undersökas närmare för att se om det passar oss. Hur har ni hittat ert sammanhang i hundvärlden? Eller söker du fortfarande?

Ett nytt kapitel med hund

Hej! Kul att du vill lära känna mig och mitt hundande lite närmare!

Jag heter Mikaela och har passerat 40 med några år, bor i Skokloster utanför Bålsta norr om Stockholm med min sambo Jörgen, hunden Ila och katten Missan. Jag jobbar hemifrån på heltid som SEO skribent sedan ett år tillbaka.

Jag har varit mer eller mindre aktiv i den svenska islandshästvärlden sedan 1989, jag har alltid haft minst en häst under dessa 30 år. Jag har jobbat med hästar till och från under hela mitt liv, både islandshästar och andra raser. Tack vare hästarna har jag rest och lärt känna några av mina allra bästa vänner, känt mig hemma och förstått mig på den världen, men nu är det slut. Jag har minimerat hästarna i mitt liv och istället skaffat hund, och ska försöka hitta hem i den här världen istället.

Vid sidan av mitt hästintresse har det alltid funnits hundar, mer som sällskap än något annat. De har hängt med i stallet och på ridturer och varit en del av familjen. När jag beslutade mig för att inte skaffa någon mer häst efter att jag tog bort mitt sto “ramlade” jag över en hund som kom att förändra mycket.

Jag och två vänner beslöt oss för att åka till Portugal för att testa på att vara ridturister. Efter att ha sparat en hel del pengar av att inte ha en häst längre tänkte jag att det kunde vara ett kul sätt att hålla igång ridningen lite grann. Sagt och gjort bokade vi en lång weekend på Equiliberdade Equestrian utanför Lissabon. Väl på plats fanns det så klart en hel hög med fantastiska hundar, tre av dem var av rasen galgo español.

En av tikarnas välfyllda tuttar visade att hon hade valpar och vi fick hälsa på dom. De var då ca sex veckor gamla och jag föll pladask för en av tikvalparna. De vuxna hundarna visade sig alla vara släkt till valparna så jag kunde se att det fanns mycket av det jag önskade i hund att brås på.

Efter några dagars funderande bestämde jag mig för att jag ville ha “min” valp. Med god hjälp av Jordbruksverket, Pedro, ägaren i Portugal och den lokala veterinären fick vi ordning på alla vaccinationer och papper. Under tiden bröt Coronapandemin ut och alla direktflyg ställdes in. Jag ville inte att min lilla valp skulle behöva lastas om i en mellanlandning. Hur skulle jag göra? Efter att ha undersökt ett flertal olika alternativ återstod endast ett som var hållbart. Köra ner och hämta henne, 360 mil enkel resa.

Samma dag som Danmark öppnade för transit startade jag min resa, en magisk resa på många sätt som jag gärna gör om igen. 360 mil och 60h efter att jag lämnade mitt hem utanför Stockholm stod jag på gården i Portugal. Där och då började starten på ett nytt kapitel i mitt liv och min hund visade sig vara precis så speciell som jag hade önskat.

I min blogg får ni följa vår vardag och mina funderingar över hundvärlden. Följ gärna oss på Ilas Instagram @ilathegalgo.